Allt som får livet att glittra.

Nytt jobb, nya framtidstankar. Den här resan som vi kallar livet stannar inte alltid på de hållplatser vi tror att de ska stanna på. Visst är det väl egentligen fantastiskt, att vi aldrig riktigt vet var resan för oss? Ibland får man pushar i riktningar som man inte trodde man skulle ta. Och var det leder i sin tur.. ja det vet vi ju inte heller.

Jag hänger med, rider på vågor och följer strömmarna. Och jag gillar det! Att släppa taget är svårt, men att öppna sina ögon och se alla möjligheter är inspirerande. The sky is the limit!

Det är bara att konstatera, jag är en lyckligt lottad en. :-) Blir varm i hjärtat av allt stöd och fina människor omkring mig. Jag ser med spänning på framtiden och är fullt övertygad om att det kommer bli hur bra som helst.

(Okej, två glas vin spär på sentimentaliteten och gör mig extra känsloflummig, men fyfan va härligt det är med fint folk.)

Och så ger livet en valmöjligheter och tankarna spritter åt alla håll. Jag tröstar mig med visdomsord om att hur det än blir så blir det som det ska vara. Rör mig framåt och utvecklas.

Hjärta människor med stort hjärta.

Vad gör man när livets planer plötsligt raseras? Hur finner man kraft att inte vara bitter? Hur hittar man nya vägar, nya drömmar, nya mål och nya planer? Det här med livet är verkligen fascinerande. Skrämmande. Inget är för evigt, allt är föränderligt.

Tid för förändring. Är det såhär man växer?

Under många år har jag önskat att jag lärt mig att åka skidor. En enda gång har jag åkt, och det var för några år sen med ett par kompisar i Romme. Det var katastrof. Höjdskräck och stress (vi åkte i diket på vägen dit och när vi väl var framme var det bara tre-fyra timmar kvar till backen stängde) var ingen bra kombo. Lite knäskada på det så var det klart.

Men nu så. Nu är det dags att bli en skidåkande familj. Vintersemester i snötäckta landskap lyser hälsa för mig. Gemenskap, frisk luft, varm choklad i backen och trötta ben. På sportlovet tar vi med oss goda vänner och åker till Vemdalen. Skidskola för både mig och lilla A. Det blir fint det.

Nu gäller det bara att inte ruinera sig på alla vinterkläder man behöver...

Tanken slog mig att såhär efter julfirandet skriva någon sorts årskrönika. Berätta lite om hur mitt år varit. Men jag vet inte. Det blir för.. stort. Ord som beskriver mitt år skulle nog se ut ungefär såhär: hårt arbete, personlig utveckling, kärlek, relationer och gör om gör rätt, rökstopp, viktnojja, familj, värdering och omvärdering, självrannsakan.

Ord som jag vill ska beskriva mitt 2012 skulle nog se ut ungefär såhär: arbete i utveckling, personlig utveckling, kärlek, familj, självrannsakan, yoga. Avskalat. Vara snäll mot mig själv. Ta hand om kropp och själ.

Min julhelg har varit fin. Med fina människor omkring sig blir det mesta fint. Tack för mig, 2011. Välkommen, 2012.

Äntligen - nya brillor! Har konstant kisat i flera år. Nu behöver jag det inte mer. Skönt, skönt, skönt! Fredag imorgon och A ska till förskolan och jag ska jobba. Har spenderat kvällen med att pyssla ihop ett kort till fina folkhälso-Bibbi som går i pension och ska avtackas imorgon. Och sökt "min" tjänst. Min anställning går ut till årsskiftet och nu ska den permanentas. Som sig bör får jag snällt söka den, som alla andra. Oavsett hur det blir så är jag lyckligt lottad över mitt arbete det här året. Så mycket känslor och tankar som det givit. Styrka, glädje, inspiration, trasiga själar, vänliga själar, nya upplevelser. Så otroligt många härliga människor jag fått möta. Möten mellan människor är utan tvekan något utav det häftigaste som finns.

Något att se tillbaka på och bli lycklig för, när trista känslor letar sig fram i mörkret. Lever fortfarande på gårdagen, och njuter av extratid med lillhjärtat som är hemma och hostar och snörvlar för fullt.

Dagens status: höööög! Ja, på livet alltså. Har haft en superhärlig kväll på jobbet i form av föreläsning av författaren och coachen Elizabeth Gummesson. Peppad, inspirerad, glad och smått nipprig känner jag mig nu. Kom hem, fortsatte vara lite hög, och satte mig och läste igenom gamla inlägg i min blogg. Och så insåg jag - fan jag är ju rätt så bra på det här med att blogga. Jag måste göra't igen.

Det är alltid lika häftigt att gå tillbaka i tiden och läsa gamla inlägg. Om A:s första stapplande steg och hur orden växt fram i förrådet på honom. Om studier, ångest för att bli arbetslös efter utbildningen och om diverse hälsoprojekt. Jag träffade min far i helgen och han var som vanligt väldigt skeptisk till det här med att bjuda ut hela sitt liv på Internet. Och jag förstår honom. Satt nickande och höll med när han höll sitt föredrag om det hela. "Förr skrev man dagbok och låste in den så att ingen kunde läsa - nu för tiden skriver man öppet för hela världen att ta del av och blir sen sur för att fel personer läser den" skrockade han. Men alltså - shitpommesfrites va' glad jag är åt min blogg. Många av mina finaste och svåraste minnen finns här. Svart på vitt, att gå tillbaka till och förundras över. En hel oas av känslor att frossa i. Så nej, kära pappa. Vi får helt enkelt vara överens om att inte vara överens i den frågan.

Jo så att här är jag igen. Mitt andningshål är återigen öppet och redo att beskådas. Välkommen!

experience is not what happens to a man; it is what a man does with what happens to him.

/trött

Jag äter nonstop. Studerar färger, väljer ut, tuggar i mig. Funderar över livet. Mitt eget och andras. Svält i Somalia, landssorg i Norge och bomber i förskolesandlådor. Det liksom drunknar mig. Ska det vara så?

Jag tror att vi alla bär på en inre önskan att hjälpa de som har det sämre ställt. Ibland bubblar det upp tankar om volontärarbete och att leva ett liv som betyder storhet och hopp för människor i nöd. Ibland bubblar det så starkt så att det är svårt att slå bort. Och jag tackar mig själv för att jag valde att utbilda mig till ett yrke som handlar om människor snarare än pengar.

En vacker dag. Vem vet.

Det är stort. Som ett ändlöst avstånd mellan golv och tak med en miljon möjligheter samlade på samma ställe. Inbjudande, varmt men kallt, ljust och mörkt om vartannat. Det erbjuder en uppsjö av fixaruppgifter som ignoreras eller genomföras med stil. Eller bara genomföras halvstiligt. Baraföratt. Det ekar ibland. Kanske för att det ibland känns tomt på alla de personliga drömmar som bara väntar på att införlivas och fylla det där avståndet mellan golv och tak. Fast det blir ju aldrig riktigt fyllt. Då har det liksom förlorat sin glans. Sökandet efter det där lilla som verkligen är jag, det är ju det som räknas. Sökandet. Det rymmer växtlighet och årstider, solljus och friska vindar. Minnen från förr och löften om en ny morgondag. Det rymmer kärlek. Oändlig sådan. Det rymmer ilska, uppoffringar, samarbete, samtal, närhet. Vinst och förlust.

Och varje morgon vaknar vi till en ny tid mitt i det ändlösa avståndet mellan golv och tak. Vilken lyx.



Jag talar såklart om vårt nya hem. Eller var det förresten livet jag menade?

"Jag var hos tant psykologen idag. Hon såg ut som en typisk lärarinna från 60-talet. Det mörkgrå håret låg fint bakom öronen, som en mössa. Ögonen var iakttagande stränga men samtidigt snälla, glasögonen satt på näsan och händerna var knäppta i knät. De vita byxorna satt bekvämt uppe i armhålorna och koftan var ordentligt struken och fin för att matcha blusen under. Hon pratade väldigt långsamt och ar-ti-ku-leeerade varje ord ordentligt. Det pratades om urmodern och fröken duktig-syndromet. Vissa stunder kände jag mig totalt vilsen och förstod inte riktigt varför jag satt i den där rutiga soffan i det halvsunkiga rummet på mödravårdscentralen. Men så helt plötsligt så sa hon några riktigt kloka saker som jag packade ner i min inre rygga och tog med mig hem.

Det jag kommer minnas mest är hur hon förklarade hur man fungerar som nybliven mamma när man inte mår sådär på topp. Man tittar på alla i ens närhet som har familj och barn, och ser hur perfekta de alla verkar vara. Vi har Camilla som är så superduktig på att laga mat och så är hon ju så lugn. Och Jessica som är så duktig på att alltid ha det städat och alltid har ny heminredning. Och så den där andra tjejen som alltid är så hurtigt glad, och så är hon ju så smal och fräsch också. Och hon den där som ser så harmonisk ut och är så naturlig med barnen.. Listan kan göras lång. Vi sätter ihop alla de där toppegenskaperna hos hela bekantskapskretsen, och så försöker vi sätta ihop dem till något som ska bli oss själva.

För vi måste ju vara perfekta. Fröken duktig-syndromet räcker inte till. Vi ska handla ekologiskt och laga mat från grunden. Köpa könsneutrala kläder och bära i sjal och vara harmoniska. Vi ska ta hand om vårt samliv och laga mat tills sambon kommer hem. Och vi ska alltid vara lyckliga. Harmoniska familjen. Och vi ska vara smala och snygga och sminka oss i häftiga färger, men inte för mycket för vi måste ju vara naturliga. Och så kommer sommaren och då måste vi bli sommarfräscha och skaffa en ny garderob men ändå måste vi ha mycket pengar kvar på sparkontot. Och semester måste vi åka på så vi har många fina bilder att visa upp när folk kommer på middag. För middag måste vi ju ha för våra kära vänner. Gärna trerätters och inte det klassiska utan det måste ju vara något speciellt. För vår familj är ju faktiskt speciell, för att inte säga helt enkelt bäst."

"2008-06-13 @ 21:32:54

Jag älskar att skriva. Varför gör jag inte det oftare?
Jag älskar att känna benen vika sig efter en lång promenad. Varför gör jag inte det oftare?
Jag älskar att laga färgstark, härlig, nyttig mat och äta mig lagom mätt. Varför gör jag inte det oftare?
Jag älskar att lyssna på musik på skithög volym och skråla med i refrängerna. Varför gör jag inte det oftare?
Jag älskar att vara ute och titta på allt som händer runt omkring mig, på alla människor och på naturen. Varför gör jag inte det oftare?

Jag älskar att känna mig lugn och avslappnad och verkligen se min son. Varför gör jag inte det oftare?"


Att läsa gammalt skrivet är nyttigt. Varför är vi människor inte smartare, och gör mer av det vi faktiskt mår bra av?

Förresten så är det ren terapi att skriva.

"Jag ska säga dig hur det känns. Det känns som att hjärtat helt plötsligt är klistrat utanpå kroppen och helt fritt för vem som helst att slå på. Det känns som att allt vad jag någonsin varit och allt vad jag någonsin känt har varit på låtsas och först nu är allt på riktigt. Och det känns som att en miljard nya rädslor invaderar mitt innersta bo och jag har aldrig någonsin möjlighet att vila ifrån dem. Oron är min ständiga följeslagare och låter mig alltid finna nya saker att lägga på oros-minnet. Hjärtat dunkar i konstant överfart och bara väntar på att brista. Det blöder. Ut i hela kroppen, och det blöder illa. En galen röst skriker rakt ut ”stick!” och hjärtat dunkar ännu hårdare. Tårar bränner, ögonlocken känns tunga. Andan sitter på tvären i halsen och bara väntar på att få hyperventilera. Min hand darrar, blicken blir tom och jag vill bara skrika. Jag behöver luft. Men det finns ingen luft att andas. Jag behöver försvinna, men det finns ingenstans att försvinna. Jag behöver älska, men jag har ingen kärlek. Jag har ingen kärlek.

Och nu sitter jag här, nykläckt och nydeprimerad småbarnsmorsa. Överflödshullet hänger och slänger, gråten sitter på tvären i halsen mest hela dagarna, babybluesen är konstant. Hela livet borde lukta rosenbuske utan taggar i den nyblivna mammabubblan, men istället känns allt för jävligt. Inget jobb att komma tillbaka till, ingen färdig utbildning att klamra mig fast vid, inga stålar att bränna på skitsaker. Gatorna smyckas av solbrända pinnsmala gladmammor och min avundsjuka lyser rakt igenom. Hur blev det såhär? Jag skulle ju bli nåt. Vad fan hände?"

Yey, jag skriver igen! Lycka när den är som renast. Har jag sagt att jag ÄLSKAR att skriva?